En av nycklarna till framgång kan vara hittad?!
Kul att Hanna delade med sig av ett sånt fint inlägg om hur nyckeln till framgång kan vara så "enkelt" som att slappna av. Jag har kännt Hanna ett bra tag nu och det är fantastiskt kul att se hur långt hon har kommit i sig själv och på sin resa.
Jag har återigen varit och tränat min så kallade "söndags-kund", fick hennes berättelse skickad till mig igår och kan se likheter i hennes berättelse med den som Hanna så fint beskrev i hennes inlägg från gårdagen (se här).
Hon hittar fler och fler nycklar för varje gång vi ses och det är sååå kul att få vara med på hennes resa mot hennes mål.(Första delen här)
Att hon nu kan stanna upp och reflektera över dom framsteg hon har gjort vet jag skulle vara omöjligt för 6 månader sedan, då såg hon mest till de saker som hon skulle ändra och alla måsten hon var tvungen att hinna med.
Hon hittar fler och fler nycklar för varje gång vi ses och det är sååå kul att få vara med på hennes resa mot hennes mål.(Första delen här)
Att hon nu kan stanna upp och reflektera över dom framsteg hon har gjort vet jag skulle vara omöjligt för 6 månader sedan, då såg hon mest till de saker som hon skulle ändra och alla måsten hon var tvungen att hinna med.
Vikt 92, 0 kg. (-0,1 kg från förra träningen)
Första delmål: under 90 kg.
Jag börjar mer och mer inse att det här med PT-träning med Anton, inte är att leka med.
Det är hard core, inte någon lekstund i parken, så att säga.
Denna gång var det återigen fokus på rumpa, men också på styrka i överkroppen...vilket just nu knappt existerar.
Fick också visa den övning som jag har för rehab för knät, och som jag har upplevt som lite svår, eller jag har fått ont.
Nu har vi ändrat lite i den övningen och Anton har visat mig samma övning igen, fick träna på den när han inspekterade mig från olika vinklar och jag hoppas att den nu "sitter".
Sedan förra gången vi tränade ihop har det hänt lite saker.
Jag har tränat 5 ggr/vecka (minst 45 min per tillfälle), jag har också för första gången i mitt vuxna liv åkt på en magsjuka.
Det var också en pärs för kroppen, kan jag lova. Att vara sjuk, och att tillåta kroppen att vila, trots att jag har planerat att träna...det var svårare än vad jag trott.
Vad gäller maten så håller jag mig till planen, förutom att jag har svårt att få i mig fett.
Det går bra i perioder, och Anton påminner mig vänligt men bestämt varje gång vi ses och pratar i telefon; "va inte rädd för naturligt fett", "glöm inte fettet" osv osv.
I all ärlighetens namn så har jag sedan vi sågs faktiskt fuskat. Eller fuskat är ett så fult ord, jag har gjort avsteg från planen.
Här kommer det: jag åt glass, när jag återhämtade mig från magsjukan.
Det som var godast med glassen, var att jag kunde njuta av den. Det var ingen skuld, ingen skam, inga tankar om kompensationsträning eller kompensationssvält. Jag njöt av den och när den var slut, var den slut.
Det gjorde att jag fick lite mer sockersug än vanligt dagen efter, men jag hoppade upp i sadeln, så att säga DIREKT efter att jag ätit glassen. Inser mer och mer, att min kropp mår bäst av så ren och naturlig mat som möjligt.
Dessa veckor som gått sedan sist, har jag känt mig lugn. Lugn i att det löser sig, bara jag håller mig till planen. Och allt kan jag inte kontrollera eller planera, men det blir bra det med. Allt handlar om val och hur jag vill leva mitt liv.
Det är fortfarande svårt, för jag vill fortfarande i perioder att resultaten på vågen ska komma över en natt.
Andra dagar kan jag inte bry mig mindre om vågen, då jag mår så bra i övrigt.
Mina hudproblem har i princip försvunnit och jag har (kors i taket) gått till jobbet varje dag de senaste två veckorna utan annan smink än mascara. DET är stort för mig!
Vad gäller knät, så går det framåt! Men låååångsamt.
Vissa dagar är jag i princip smärtfri, fram emot kvällningen börjar det dock göra ont. Vissa dagar mer än andra. Men, det går som sagt framåt.
Jag har nu flera nätter som jag kan sova igenom helt utan smärta, än de nätter som jag vaknar av smärta!
Framsteg med andra ord.
Jag har också lyckats få flera dagar förra veckan då jag faktiskt har kunnat gå långpromenad med hunden, något jag har saknat väldigt mycket. Och så haltar jag inte heller hela tiden, mest på kvällarna bara när knät blir "trött".
Jag börjar mer och mer inse att det här med PT-träning med Anton, inte är att leka med.
Det är hard core, inte någon lekstund i parken, så att säga.
Denna gång var det återigen fokus på rumpa, men också på styrka i överkroppen...vilket just nu knappt existerar.
Fick också visa den övning som jag har för rehab för knät, och som jag har upplevt som lite svår, eller jag har fått ont.
Nu har vi ändrat lite i den övningen och Anton har visat mig samma övning igen, fick träna på den när han inspekterade mig från olika vinklar och jag hoppas att den nu "sitter".
Sedan förra gången vi tränade ihop har det hänt lite saker.
Jag har tränat 5 ggr/vecka (minst 45 min per tillfälle), jag har också för första gången i mitt vuxna liv åkt på en magsjuka.
Det var också en pärs för kroppen, kan jag lova. Att vara sjuk, och att tillåta kroppen att vila, trots att jag har planerat att träna...det var svårare än vad jag trott.
Vad gäller maten så håller jag mig till planen, förutom att jag har svårt att få i mig fett.
Det går bra i perioder, och Anton påminner mig vänligt men bestämt varje gång vi ses och pratar i telefon; "va inte rädd för naturligt fett", "glöm inte fettet" osv osv.
I all ärlighetens namn så har jag sedan vi sågs faktiskt fuskat. Eller fuskat är ett så fult ord, jag har gjort avsteg från planen.
Här kommer det: jag åt glass, när jag återhämtade mig från magsjukan.
Det som var godast med glassen, var att jag kunde njuta av den. Det var ingen skuld, ingen skam, inga tankar om kompensationsträning eller kompensationssvält. Jag njöt av den och när den var slut, var den slut.
Det gjorde att jag fick lite mer sockersug än vanligt dagen efter, men jag hoppade upp i sadeln, så att säga DIREKT efter att jag ätit glassen. Inser mer och mer, att min kropp mår bäst av så ren och naturlig mat som möjligt.
Dessa veckor som gått sedan sist, har jag känt mig lugn. Lugn i att det löser sig, bara jag håller mig till planen. Och allt kan jag inte kontrollera eller planera, men det blir bra det med. Allt handlar om val och hur jag vill leva mitt liv.
Det är fortfarande svårt, för jag vill fortfarande i perioder att resultaten på vågen ska komma över en natt.
Andra dagar kan jag inte bry mig mindre om vågen, då jag mår så bra i övrigt.
Mina hudproblem har i princip försvunnit och jag har (kors i taket) gått till jobbet varje dag de senaste två veckorna utan annan smink än mascara. DET är stort för mig!
Vad gäller knät, så går det framåt! Men låååångsamt.
Vissa dagar är jag i princip smärtfri, fram emot kvällningen börjar det dock göra ont. Vissa dagar mer än andra. Men, det går som sagt framåt.
Jag har nu flera nätter som jag kan sova igenom helt utan smärta, än de nätter som jag vaknar av smärta!
Framsteg med andra ord.
Jag har också lyckats få flera dagar förra veckan då jag faktiskt har kunnat gå långpromenad med hunden, något jag har saknat väldigt mycket. Och så haltar jag inte heller hela tiden, mest på kvällarna bara när knät blir "trött".