Vikten av Vänner

Idag vill jag faktiskt slå ett slag för något av det absolut viktigaste man kan ha i sitt liv. Som är viktigare än att sova ordentligt, att äta nyttigt, att träna ordentligt och att leva hälsosamt. 
Jag pratar om det vackra ordet Vänner. I de allra flesta människors liv kommer både upp- och nedgångar, och det gäller i högsra grad också mig. När man går igenom perioder som känns jobbiga, men som också är de perioder man behöver för att växa och utvecklas som människa och person, så är man i ett stort behov av stöd ifrån sina allra närmsta vänner. 
 
Jag har den stora lyckan att ha världens bästa vänner. Det är helt sant. Mina vänner ser och älskar mig för den jag är och finns där no matter what. De älskar mig när jag är glad och rolig men också när jag är gnällig och besvärlig. De ger mig fullt stöd och full frihet att vara den jag är, och hjälper mig i min utveckling. 
 
Denna veckan har jag haft en del smärta i nacke och huvud och en del rejäla PMS-symptom, vilket gjort att jag känt det som att världen inte varit rättvis. Vad gör då min bästa vän? Jo, skickar mig blommor som överraskar mig när jag kommer hem från jobbet, med en helt fantastiskt vacker lapp till. Ord kan inte förklara hur glad och tacksam jag är, både för blommorna, men också över att få ha en sån underbar vän i mitt liv. Tack!
 
 
 
Så i helgen tycker jag att vi på Alla Helgona ska lägga en extra tanke och tacksamhet till de människor vi är glada över att ha i våra liv. Man kan inte ta dem för givet, så de är värda all kärlek vi kan ge dem. 
 
// Hanna
0 kommentarer

En av nycklarna till framgång kan vara hittad?!

Kul att Hanna delade med sig av ett sånt fint inlägg om hur nyckeln till framgång kan vara så "enkelt" som att slappna av. Jag har kännt Hanna ett bra tag nu och det är fantastiskt kul att se hur långt hon har kommit i sig själv och på sin resa.

Jag har återigen varit och tränat min så kallade "söndags-kund", fick hennes berättelse skickad till mig igår och kan se likheter i hennes berättelse med den som Hanna så fint beskrev i hennes inlägg från gårdagen (se här). 
Hon hittar fler och fler nycklar för varje gång vi ses och det är sååå kul att få vara med på hennes resa mot hennes mål.(Första delen här)
Att hon nu kan stanna upp och reflektera över dom framsteg hon har gjort vet jag skulle vara omöjligt för 6 månader sedan, då såg hon mest till de saker som hon skulle ändra och alla måsten hon var tvungen att hinna med. 
 
Vikt 92, 0 kg. (-0,1 kg från förra träningen)
Första delmål: under 90 kg.

Jag börjar mer och mer inse att det här med PT-träning med Anton, inte är att leka med.
Det är hard core, inte någon lekstund i parken, så att säga.
Denna gång var det återigen fokus på rumpa, men också på styrka i överkroppen...vilket just nu knappt existerar.
Fick också visa den övning som jag har för rehab för knät, och som jag har upplevt som lite svår, eller jag har fått ont.
Nu har vi ändrat lite i den övningen och Anton har visat mig samma övning igen, fick träna på den när han inspekterade mig från olika vinklar och jag hoppas att den nu "sitter".
Sedan förra gången vi tränade ihop har det hänt lite saker. 
Jag har tränat 5 ggr/vecka (minst 45 min per tillfälle), jag har också för första gången i mitt vuxna liv åkt på en magsjuka. 
Det var också en pärs för kroppen, kan jag lova. Att vara sjuk, och att tillåta kroppen att vila, trots att jag har planerat att träna...det var svårare än vad jag trott.

Vad gäller maten så håller jag mig till planen, förutom att jag har svårt att få i mig fett. 
Det går bra i perioder, och Anton påminner mig vänligt men bestämt varje gång vi ses och pratar i telefon; "va inte rädd för naturligt fett", "glöm inte fettet" osv osv.
I all ärlighetens namn så har jag sedan vi sågs faktiskt fuskat. Eller fuskat är ett så fult ord, jag har gjort avsteg från planen. 
Här kommer det: jag åt glass, när jag återhämtade mig från magsjukan. 
Det som var godast med glassen, var att jag kunde njuta av den. Det var ingen skuld, ingen skam, inga tankar om kompensationsträning eller kompensationssvält. Jag njöt av den och när den var slut, var den slut. 
Det gjorde att jag fick lite mer sockersug än vanligt dagen efter, men jag hoppade upp i sadeln, så att säga DIREKT efter att jag ätit glassen. Inser mer och mer, att min kropp mår bäst av så ren och naturlig mat som möjligt.

Dessa veckor som gått sedan sist, har jag känt mig lugn. Lugn i att det löser sig, bara jag håller mig till planen. Och allt kan jag inte kontrollera eller planera, men det blir bra det med. Allt handlar om val och hur jag vill leva mitt liv.
Det är fortfarande svårt, för jag vill fortfarande i perioder att resultaten på vågen ska komma över en natt.
Andra dagar kan jag inte bry mig mindre om vågen, då jag mår så bra i övrigt.
Mina hudproblem har i princip försvunnit och jag har (kors i taket) gått till jobbet varje dag de senaste två veckorna utan annan smink än mascara. DET är stort för mig!  

Vad gäller knät, så går det framåt! Men låååångsamt. 
Vissa dagar är jag i princip smärtfri, fram emot kvällningen börjar det dock göra ont. Vissa dagar mer än andra. Men, det går som sagt framåt. 
Jag har nu flera nätter som jag kan sova igenom helt utan smärta, än de nätter som jag vaknar av smärta!
Framsteg med andra ord.
Jag har också lyckats få flera dagar förra veckan då jag faktiskt har kunnat gå långpromenad med hunden, något jag har saknat väldigt mycket. Och så haltar jag inte heller hela tiden, mest på kvällarna bara när knät blir "trött".
0 kommentarer

Tog bort pressen och nådde plötsligt målet

Jag är en tjej, som tidigare haft enorm press och stress över att försöka uppnå de ideal som samhället har skapat. Med en historia av ätstörningar och ortorexi, har jag kämpat mot vågen genom hetsiga dieter och extremt mycket träning. Som de flesta andra tjejer har jag haft en målvikt, som varit svår för kroppen att acceptera, och hur mycket jag än försökt har jag inte lyckats pressa ner min kropp dit jag velat. 
Vissa dagar har stressen och pressen varit enorm och motivationen har varit hög, medan andra dagar har jag bara känt mig ledsen och nedstämd, och undrat vad det egentligen tjänat till, eftersom kroppen ändå aldrig "lyssnar". 
 
Nu har jag insett att det snarare handlat om att det är jag som inte lyssnat på min kropp. All hets, all stress, alla dieter, alla morgonpromenader, all svett och alla kritiska blickar i min spegelbild har satt ett enormt påtryck för min kropp. Och den har inte velat släppa på fettet och vikten på grund av allt jag utsatt den för. Med tiden släppte jag mitt viktmål, och började slappna av. 
I våras gjorde jag ju som bekant en detox av min konstaterade candida som jag hade i magen. Detoxen gjorde att jag åt väldigt rent, men absolut inte lite. Jag åt så mycket jag ville av det som var ok för candidans skull, jag sov och jag tränade lagom. Efter att jag klarat av detoxen och fick börja äta godsaker igen, hade jag inte längre samma sug. Jag åt när jag verkligen ville, och bara det jag var sugen på och så har jag fortsatt. För mitt pressade psykes skull har jag tagit bort alla förbud, väger mig mycket mer sällan, sover massor och tränar efter det som jag känner att kroppen mäktar med. 
Jag äter ibland godis eller annat som jag tycker om, men begränsar det till sådant jag vill ha. Pressen och stressen har lagt sig, och jag har blivit mer trygg och tillfreds med min kropp. Den fungerar, den är stark och jag älskar den precis som den är. Trots alla hudproblem, trots att jag kanske inte vägt så lite som jag velat, och trots mina små komplex. Jag duger som jag är. 
Och imorse vägde jag mig för första gången på länge. Och trots att jag aldrig förut vägde mig på måndag mornar (morgonen efter att man ätit godsaker på helgen och lagt på sig extra vätska av kolhydraterna), så hade jag plötsligt passerat den där barriären med stort B. Vikten som man önskat att man kunde kliva under, och som man kämpat så enormt mycket för, men som jag nu helt slutat bry mig om. Genom att slappna av, ta bort förbud och LYSSNA på kroppen har jag gått ner över 5kg sedan i våras. Det har inte varit mitt mål eller mitt fokus. Det bara kom. Och jag äter mer än de flesta och precis det jag vill ha, men inte av tröstskäl eller ångest, utan för att jag är sugen. Jag uppnår fortfarande inte samhällets ideal, men det underbara är att jag helt har släppt min längtan för att jag göra det. Jag har en kropp som är stark och som tar mig dit jag vill, och den gör mig stolt!
 
 
Min poäng är att jag tror att de hårda krav vi ställer upp för oss själva helt klart hamnar som käppar i hjulen för oss. Ta det lite lugnt, gör sådant som du VERKLIGEN mår bra av och försök sätta hysterin åt sidan. Det funkade för mig, som kämpat alla år. 
Självklart är jag glad att ha hamnat under den tunga siffran som tidigare varit så jobbig och känslosam för mig, men det är ingen big deal längre. Jag är nöjd oavsett. För nu ger jag min kropp det den vill ha. Och det tycker jag att du också borde göra. 
 
// Hanna
0 kommentarer