Ska man alltid träna sig helt slut?
Igår morse när jag satt i bilen på väg till jobbet, hörde jag på radion en intervju med Kalle Zackari Wahlström i Rix Morgonzoo. Han har skrivit en bok och en blogg som heter "Stark som en björn, snabb som en örn". Jag spetsade självklart öronen extra, för att jag alltid tycker att det är intressant att lyssna på olika åsikter om hälsa och träning. Länken till programmet kan ni höra HÄR.
Kalles motto är att man ska träna 5 dagar i veckan så hårt man bara kan, och då kan man också äta precis vad man vill. Man kan skippa alla dieter och äta vad man tycker är gott precis när man vill, bara man tar ut sig till max på sina träningspass. Passen behöver inte vara långa, man kan springa 10 minuter åt ett håll så snabbt man bara kan, och man bör känna sig helt död efteråt. "Annars kan man lika gärna skita i det", säger Kalle i intervjun. Träning ses som att bli instängd i en tunna med ormar i 15 minuter, det är bara att göra det, för man vet att man kommer ut om 15-20 minuter.
Hmm.... Är det verkligen så? Kan man äta precis vad man vill, bara man tränar? Det måste betyda att det enda som är viktigt med maten är att man inte ska bli tjock. Men är inte maten så mycket mer än bara ditt midjemått? Och träningen, finns den bara till för att vi ska ta ut oss allt vi kan? Ska vi bara träna för att bli starka och snabba? Måste vi träna så hårt att vi skapar ångest och känner oss helt slut efter varje träningspass, för annars är det inte värt det?
Det här budskapet oroar mig lite. Om vi inte ska bry oss om vad vi äter, bara vi tränar tills vi stupar så kan vi bara köra på. Detta ska då klassas som hälsosamt?
För mig är hälsa att ge kroppen den mat och den näring som den behöver för att kunna hålla sig frisk och stark. Det handlar inte om att trycka i sig skit, och sedan "träna bort det". Det handlar inte bara om fett och att vi är rädda för att bli tjocka. Det handlar om att kroppen inte är avsedd för att äta vad som helst, när som helst. Och träning. Jag jobbar på gym och ser dagligen människor anamma detta motto, att träna tills man stupar. Teknikerna på övningarna ser många gånger rent av förjävliga ut, även om det bränner i låren och flåset är på topp. Kan man inte skapa en stark, vältränad fin kropp utan att bygga upp ångest eller ta i tills man sprängs på varje pass? Jo, det kan jag GARANTERA dig att man kan.
Jag och min tränare Fredrik
Jag har gått ner 4,5 kg sedan i våras, och trots att jag avbröt min avgiftning efter midsommar, så har jag fortsatt att gå ner i vikt. Jag tränar ett riktigt hårt pass i veckan med min tränare Fredrik, och annars kör jag för att stärka kroppen och förbättra min teknik, så att jag ständigt motverkar skador. För mig innebär träning aldrig ångest längre, skulle jag någon dag känna att jag inte vill, låter jag helt enkelt bli. Vissa dagar är kroppen bara trött och då kanske jag tar en promenad, tränar korrektivt eller bara vilar. Andra dagar kanske jag är full av energi och då känner jag endorfinerna sprudla och så låter jag kroppen köra på. Jag ser också till att äta mat som jag vet är rätt för min metaboliska kroppstyp och som innehåller massor av näring och energi. Emellanåt unnar jag mig saker som kanske inte är optimala för min hälsa, men som ändå ger mig något gott för stunden och som kan skapa balans i sinnet.
Jag tror att det inte alltid är så bra att sådana här böcker får för mycket uppmärksamhet. Jag säger inte att han har helt fel, men jag tror att hans motto helt enkelt inte passar alla människor. Vi måste försöka släppa de materialistiska och ytliga trenderna och helt enkelt försöka att lära oss att lyssna mer på oss själva som individer. Även om det passar Kalle jättebra med just detta sätt att leva och tänka, betyder inte det att det kommer att passa för alla andra. Han vill motverka dieter som 5:2 och annat, men för mig blir det här exakt samma sak som en ny diet eller en ny träningstrend.
Lyssna på din kropp och dina behov, och ge din kropp det den behöver - både i träningsväg och näringsväg.
// Hanna